bovision.se - Villor, hus, lägenheter, fritidshus, tomter, gårdar i hela Sverige

Husdrömmar och saffranskräm

Jag såg det när jag kom till jobbet en morgon i mars 2004. Min sambo var hemma den dagen och jag väckte henne när jag ringde och meddelade att jag skickat ett e-post med en länk.

- Shit… jag blir andfådd, sa hon när hon ringde mig en halvtimme senare då hon kopplat upp sig via vårt uppringda modem och tålmodigt väntat på att mäklarens bilder skulle fylla skärmen och sedan kopplat ner sig igen för att kunna ringa mig.

- Ring mäklaren, uppmanade hon strängt vilket jag naturligtvis gjorde.

Vi hade letat efter hus i fyra års tid. Först snävt med en mils radie från stan som gräns. Senare hade vi vidgat till en och en halv mil men det hade fortfarande varit ett fruktlöst sökande. Otaliga visningar hade resulterat i drömmar, hopp, frustration och budgivningar som gled ifrån oss som en dopad Johann Mühleg.

Denna morgon var jag tidig till jobbet. Jag kollade bostadsutbudet i hela kommunen och såg lyckligtvis bilden före adressen. Det var ett gult hus med snickarglädje och det kändes nästan som om det talade till mig.
- De där snickerierna blir inte roliga att måla, sa en negativ och näsvis kollega då jag glatt visade upp min dröm senare samma eftermiddag.
Snickerier eller inte. Drömhuset hade uppdagats framför mig och min sambo fick släpa sig upp till datorn i arla morgonstund på sin lediga dag.

Att huset låg två och en halv mil utanför stan spelade inte längre någon roll. När väl min sambo fått igång andningen är hon inte lätt att stoppa…

Två dagar senare hade vi varit på visning, ytterligare en dag senare var det klart med lånelöfte och mäklaren fick beskedet att vi villa ha huset.
- De nuvarande ägarna är lite måna om att rätt ägare ska få det, förklarade han för mig och bokade sedan in mig och min sambo på en fikastund med säljarna.

Det doftade starkt av saffran när vi blev insläppta av paret som ville sälja sitt hus. Framför näsan på oss ställdes en kaka med saffranskräm som doftade… saffran. Vi gillar inte saffran.

Med saffranskrämen hängande i gommen log vi våra vackraste leenden och lyfte fram all charm som vi någonsin kunde uppbringa. Min sambo visade sig vara ett socialt geni och lirkade både herr och fru Säljare runt lillfingrarna. Oron och ovissheten kändes lite mindre i bilen hem men ändå var det en sömnlös natt innan mäklaren kunde kontaktas igen.

- De vill sälja till er eller ett annat par, meddelade han och min omedelbara tanke var att nu blir det budgivning och där skulle vi vara chanslösa. Han överraskade dock med några märkliga regler om att varje spekulant skulle ge honom sitt maxbud och sedan skulle huset säljas för tiotusen kronor mer än det lägsta budet till dem som lagt det högsta budet. Låter det konstigt? Det var det!

Vi gnuggade våra ekonomiska knölar och återvände till mäklaren med ett maxbud. Knappt hundratusen över utgångspriset.
- Men då blir det nudlar de närmaste åren, förklarade jag.
- Nja, sa han då och fortsatte:
- De andra har nog missuppfattat och lämnat ett startbud som är hundrafemtiotusen kronor under ert så det får bli en vanlig budgivning…

Reglerna hade ändrats. Rättrådiga jag exploderade i ett sällsynt offentligt raserianfall.
- Enligt dina märkliga jävla regler ska vi få köpa huset för tiotusen kronor över deras bud, skrek jag i telefon.
- Näe, det blir vanlig budgivning, sa mäklaren iskallt och ointresserat.

Det blev budgivning. Vi hakade på upp till vårt maxbud och blev slagna där. Hoppet var borta och huset förlorat.

Dagen efter ringde mäklaren.
- De vill helst sälja till er, kan ni tänka er att lägga ett lite högre bud?
- Nä, vi kan inte…

En timme senare ringde han igen.
- De andra har bjudit tvåhundra tusen över er men jag fattar inte vad som händer, säljarna vill att ni ska ha huset.

Plötsligt satt vi där. Den förste juni 2004 fikade vi i vårt skeva lusthus för första gången och vi log våra allra största leenden. Saffranssmaken och den märkliga budgivningen var ett glatt minne och plötsligt satt vi två och en halv mil från stan med ett alldeles eget litet drömhus.

Fredric Johansson
—————————
Fredric bloggar vanligen på www.coolapappor.se men kommer också att synas här på Bovision-bloggen då och då.

Bundet eller rörligt, det är frågan

SEB:s senaste boprisindikator visar att fem procent fler av bostadsägarna planerar att binda sina bostadslån jämfört med förra månaden. Det hänger ihop med att fler även tror att bostadsmarknaden kommer att bli kärvare framöver, skriver Svenska Dagbladet. Orsakerna kan både vara en väntad räntehöjning och Finansinspektionens planer på att skärpa kraven för att överhuvudtaget få låna pengar till sitt boende. Samtidigt har fortfarande en klar majoritet av bostadsägarna en positiv bild av hur bostadspriserna överlag ska komma att utvecklas.

Som alltid är det svårt att sia om vad som är rätt eller fel, men generellt brukar rådet vara att binda lånet om man inte har marginaler för att plötsligt behöva betala mer för sitt boende.

Varför förökar sig grejerna i förrådet?

– Det är exakt 42 trappsteg, väste min kompis fram mellan de djupa andetagen. Han hade precis burit upp vår byrå till den nya lägenheten som vi höll på att flytta in i. Efter att ha släppt ned byrån på platsen som min sambo pekade ut, satte han sig på golvet precis innanför dörren. Han såg lite blek ut och var märkbart utpumpad.

Vi flyttade 175 meter. Verkligen ingen lång sträcka. Men det är när man flyttar som man upptäcker hur mycket grejer som man har undanplockade i hyllor och förråd. Så just den dagen kändes 175 meter som en väldigt, väldigt lång sträcka.

Att flytta är oftast något som är kul. Det är en start på något nytt. Och i samband med flytt hör man ofta folk käckt säga:
– Det är så bra att flytta, då gör man sig av saker som man inte behöver.
Extra irriterande är det att höra detta just när vi som hjälper till står där med blytunga flyttkartonger eller en soffa som verkar vara gjord i betong, och hela härligheten ska baxas tre våningar upp för en smal trappa. Det är då jag, inte så lite tjurigt, brukar tänka: Vad sägs om att i stället ge tusan i att skaffa saker som ni inte behöver?

En svensk flyttar i genomsnitt 10 gånger i livet och vi blir cirka 80 år gamla. Alltså flyttar vi statiskt sett ungefär var åttonde år. Kanske betyder det också att vi förnyar oss vart åttonde år. Förnyelseprocessen brukar för de flesta innebära att vi åker till återvinningsstationen för att dumpa det vi inte längre vill ha, medan vi på tillbakavägen fyller släpkärran med nya grejer som passar i vår nya bostad, i vårt nya liv. Jag har verkligen inget emot att människor köper och slänger grejer. Jag gillar bara inte att bära på dem. Framför allt inte från ett vindsförråd till ett annat. För problemet är att vi förr eller senare tröttnar på våra prylar, och då hamnar de i ett förråd. Där verkar de på något mystiskt vis klona sig själva till nästa gång det är dags att flytta, då det är upp till hjälpsamma armar att återigen släpa dem vidare.

Nu ska min kompis som räknade trappsteg flytta. Och självklart har jag lovat att hjälpa honom, det blir ju pizza och pilsner efteråt. Lyckligtvis är det bara 6 trappsteg som vi ska gå uppför: det har jag redan tagit reda på.

Alla vill ha utsikt, men ingen vill bära möbler i trappor.

PS! Du har väl sett att du kan bli medlem på vår fansida på Facebook: www.facebook.com/bovision

Jörgen Johansson
Bovision.se
—————————————
Jörgen är marknadskoordinator på Bovision. Han bloggar om både det ena och det andra som rör sajten, boende och livet i allmänhet.